Peter Prahl's Recension av Patty and Bun
Vanligtvis är det en riktig plåga att hitta någonstans att äta i centrala London. Det finns så mycket att välja mellan, och allt ligger så tätt att det oftast är en mardröm att faktiskt bestämma var man ska gå utan att ännu ett alternativ dyker upp.
När jag gick längs Bond Street med några vänner i helgen så stötte vi på Patty and Bun – ett hål i väggen-ställe med kö utanför. Vi tänkte att kön måste betyda att stället var jättebra, eller hur? Det slutade med att vi väntade på ett bord i ungefär 15 minuter innan vi snabbt fick sätta oss och beställa direkt.
Jag beställde Ari Gold-burgaren, vilket är restaurangens signaturburgare, döpt efter den framstående stjärnagenten i succéprogrammet Entourage. Menyn är humoristisk – Lamb Shank Redemption är ännu ett namn som lockar till skratt. Vi beställde pommes frites med rosmarinsalt och confiterade kycklingvingar. När maten serverades uppstod en 10 minuters tystnad medan alla bara högg in.
Burgarna var otroligt saftiga. Med Ari Gold-burgaren gjorde det fantastiska briochebrödet ett fantastiskt jobb med att hålla sig mjukt nog för att man skulle kunna bita i det, men starkt nog för att hålla ihop hela burgaren. Inuti gjorde ingredienserna ett förträffligt jobb genom att addera en kontrast till den mäktiga, fylliga smaken av nötfärsbiffen.
Burgaren är otroligt saftig vilket betyder att den kan vara lite av en mardröm att äta snyggt, men som tur är får man ett generöst förråd av servetter med sin beställning, och alla andra verkar kämpa med samma problem. Den största överraskningen på Patty Bun var kanske, förutom att en av mina vänner tog sig an hela sin måltid utan hjälp från en enda servett, de confiterade kycklingvingarna. De är restaurangens hemliga vapen. Det är sex rökta confiterade kycklingvingar med krispigt skinn som kryddas och sedan täcks i BBQ-sås innan de toppas med vårlök. Kort sagt är de perfekta. De är saftiga, fylliga och köttet faller av från benet. Vårlökarna är det perfekta komplementet och hindrar vingarna från att bli för mäktiga.
Pommes fritesen är också jättebra, och serverade med en generös portion rosmarinsalt är de omöjliga att sluta äta. Till och med dem överskuggades dock av vingarna och burgaren. När vi lämnade Patty and Bun var alla fyra i sällskapet mätta och belåtna. Patty and Bun må ha en lång kö, men det är ett ovanligt exempel på en restaurang som är berättigad att ha en.